Ibland när man pratar med någon vet man precis vad den personen kommer säga innan den pratat klart. Ofta handlar det nog om att man känner igen sig i situationen och har tillgång till samma referensramar. Ofta har man rätt. På samma sätt kan det vara när man läser. Det hände mig när jag läste om unga nätkulturer i den här skriften:
En av artiklarna handlar om några ungdomar och deras mobiltelefoner. Mobilen är deras viktigaste ägodel. Dom berättar om hur dom använder sina mobiler och en kille, Jonas 19 år, säger att om man går genom ett villaområde på natten och... Här kommer ett sånt där ögonblick igen där jag tänker att jag känner igen mig precis. Innan jag läst klart meningen dyker bilden upp av mig själv som yngre. När jag gick hem ensam sent på natten tyckte jag också det var jättebra med mobil för man kunde alltid låtsas prata med någon. Då kanske eventuella rånare/våldtäktsmän inte skulle ge sig på mig. Mobil är smart. Sen fortsätter Jonas sin mening: ...har lite tråkigt, så är det alltid någon som har ett oskyddat närverk och ger en gratis megabitanslutning till internet. (s 19). Okej, vi har nog inte samma referensramar. Och vi är uppvuxna med olika versioner av internet. Jonas och hans kompisar lever i web 2.0, den sociala och interaktiva webben där man umgås, samarbetar och delar med sig av sig själv och sitt liv. För dom är det här det verkliga livet. Och det är inte bara tonåringar som lever sitt liv på nätet. En annan (28-årig) röst I Unga nätkulturer är online nästan jämt eftersom exakt allt han gör på nätet är relevant för honom. Han uppdaterar ständigt sin miniblogg - lite som loggen på facebook inbillar jag mig - så att alla hans vänner vet vad han har för sig. Han gillar att man får ta del av små intima situationer i varandras liv ... och kan skapa sitt eget Big Brother online med riktiga människor man har en relation till. (s.11)
Men stopp ett tag! När hände det här? När jag tänker tillbaka på web 1.0 (det internet som jag började använda under senare halvan av 90-talet) slår det mig att något som var utmärkande för interaktion på nätet var att man fick chansen att vara anonym, eller ännu hellre anta en annan identitet. Min lillebrors första hotmail-adress är ett skolboksexempel: Han uppgav att han var 5-barnsmamma, bodde på en liten ö i söderhavet och födde upp kor. Bara för att det var möjligt. Jag tror aldrig att han använde den här identiteten till något, men ändå...
En amerikansk tjej som jag lärde känna ungefär då hade träffat sin man - en svensk kille - på nätet. En av de första sakerna hon berättade för mig om hur det gick till var att we never ever once fibbed. Detta att umgås på nätet utan att ljuga om sin identitet - att vara sig själv - var något ovanligt och sensationellt. Nästan så att jag inte trodde henne.
Nu är läget snarast det motsatta. Nu vill man vara sig själv och visar gärna vem man är i både bild och text. Vällästa bloggar är självutlämnande bloggar. För visst är det som killen i unga nätkulturer säger: det är kul att ta del av de små detaljerna i varandras liv. Och det här är inget nytt, det är bara det att nätet, och då framför allt det vi kallar web 2.0, gett oss nya verktyg att interagera. Web 2.0 är en del av det vanliga, verkliga livet så varför skulle man helt plötsligt börja leva med olika påhittade identiteter?
Man kan vända på det också. Att skapa en låtsasidentitet är, som den här skriften påpekar, inget unikt för internet. Identitetssökande unga har alltid provat nya identiteter, om än bara för en liten stund. Man testar nya kläder, pratar med annan dialekt i affären, eller lägger till några år på sin ålder när det passar ens syften. Problemet med låtsasidentiter på nätet är dock att dom inte försvinner när man stänger av datorn. (s. 12)
Med web 2.0 verkar det som att det verkliga livet och livet på nätet har hunnit ikapp varandra. Är det ens meningsfullt att tala om IRL längre?
