...igång med bloggandet.
Precis när jag tänkte skriva att vad spännande att äntligen bli en bloggare så inser jag att jag faktiskt har bloggat tidigare. Året var 2001 och under ett års tid bloggade jag om mitt kommande bröllop på en bröllopssajt. Fast det här var ju egentligen före webb 2.0 så min blogg kallades för dagbok och interaktionen gick genom sajtens diskussionsforum där läsare skrev kommentarer. Mina inlägg var också mycket längre än i dagens bloggar, mer som små berättelser. Min bröllopsdagbok finns faktisk kvar här. Kan vara kul som jämförelse.
Jag tror starkt på bloggar i undervisningen. Vetskapen om att det jag skriver kommer att läsas av fler än läraren gör bloggandet mer meningsfullt. Dessutom finns det så otroligt många kloka tankar bland studenterna som behöver kanaliseras någonstans. Vore synd om läraren var enda mottagaren. Att låta studenterna dela med sig av sina reflektioner och få snabb feedback skapar också en personligare atmosfär i klassrummet. Ett av de tillfällen när det uppstår en sån där superfokuserad tystnad i klassrummet, och jag har allas uppmärksamhet till 100%, inträffar varje gång jag lyfter fram och kommenterar (anonyma)citat från studenternas texter. ALLA sitter på helspänn, dels för att se om just deras citat dyker upp, dels för att dom verkligen är intresserade av vad kurskamraterna säger. Med hjälp av bloggar blir den här interaktionen mer direkt, och ännu fler tankar får chansen att lyftas fram.
Sen har vi ju förstås själva reflektionsmomentet, som är ett utmärkt stöd för lärandet.
De gånger jag hittills använt bloggar i undervisningen har det alltid varit inom Blackboard (lärplattformen vi använder). Dom känns lite opersonliga och är stelare än en riktig blogg som denna. Måste fundera på hur jag ska göra med det här. Finns det några synpunkter eller erfarenheter där ute?
Det kan hända att jag blir bloggberoende efter det här, och vill fortsätta. Men i så fall behöver jag läsare, dialog och andra bloggare att kommunicera med. Det känns som att bloggandet blir verkligt meningsfullt bara i dialog med andra, samtidigt som formen inbjuder till monologiska utsvävningar.
Monologen som dialog. Mycket intressant genre. Hmm...
